Femtonminutersstaden som mål: Kommer Melbourne lyckas förtäta staden?

Det är år 2050 och Melbourne vaknar upp till ännu en dag i livet på jorden. Under föregående årtionden har stadens silhuett genomgått många förändringar till det bättre. Det finns breda cykelbanor i välplanerade nät, lummiga parker här och där, och det är lättare än någonsin för staden att stötta innevånarna. Med allt livsnödvändigt tillgängligt inom gång- eller cykelavstånd är stadslivet enkelt och effektivt för alla. Det är det som är planen i alla fall. Melbournes plan.

För några år sedan lanserade delstaten Victoria något de kallar Plan Melbourne 2017-2050,, vilket är statens vision för stadens utveckling över de närmaste 35 åren, för att bibehålla och förstärka sitt rykte som en hållbar och blomstrande världsstad.

Utvecklingsstrategin är baserad på ett populärt stadsplaneringskoncept kallat "femtonminutersstaden" och har gjorts berömt av Carlos Moreno, professor på Sorbonne i Paris. Det är i sin tur inspirerat av en tidigare planeringsteori om "tjugominutersstadsdelar".

Även om orden och siffrorna skiljer sig åt något innebär båda koncepten att människor och deras behov sätts i centrum. Enligt denna princip är Melbournes plan att de olika stadsdelarna senast 2050 ska vara lättillgängliga för alla, blomstrande och hållbara.

Canvas of images around Melbourne.
Vad är en femtonminutersstad?

I en femtonminutersstad är det människorna som står i centrum för stadens utveckling. Grundidén är att alla invånare i en stad ska ha tillgång till nytta, nöje och service inom 15 minuters gång- eller cykelväg från hemmet. Detta omfattar arbete, butiker, utbildning, hälsovård och underhållning.

Konceptet med femtonminutersstaden har på senare år blivit mycket populär världen över. Men kärnan i denna idé kanske inte känns helt ny för alla. För det är den inte. Det är snarare en uppfräschad version av gamla principer för självständiga, livskraftiga stadsdelar som går ända tillbaka till 1920-talet.

I början av förra seklet introducerade stadsplaneraren Clarence Perry konceptet "tjugominutersstadsdel" i det amerikanska samhället. Där var det människorna som stod i centrum för stadens utformning. Bostadsområdena skulle byggas upp kring invånarnas behov och nödvändig service kunna nås till fots.

Gångavstånd var en nyckelprincip för Perry, vars koncept stod i motsats till bilindustrins anstormning och det sätt på vilket bilarna hade börjat påverka utformningen av industrialiserade städer.

Utöver femtonminutersstaden lade Perrys idéer även grunden för andra stadsplaneringskoncept som t.ex. nyurbanismen, och de har inspirerat planerare världen över att skapa städer som sätter människan i centrum. Städer som Melbourne.

Stor stad, stor befolkning och stora planer

Melbourne är Australiens snabbast växande stad, där befolkningen väntas öka med 2,9 miljoner till 2051. (Idag har Melbourne strax under 4,9 miljoner invånare.)

Melbourne-planen togs fram för att hantera denna befolkningsutveckling genom att säkerställa utbyggnad av infrastruktur, bostäder, kollektivtrafik och viktigast av allt, att möta den växande stadens behov. Dessutom kommer stadsplanerarna behöva anpassa sig till de förändrade förhållanden som kommande klimatförändringar kan orsaka för en kuststad som denna.

Den förväntade befolkningsökningen tillsammans med klimatförändringarnas påverkan gjorde att det behövdes en gemensam grundprincip för planeringen av ett framtidssäkert Melbourne. Den principen är tjugominutersstadsdelen.

A photograph of a barista making coffee, seen through a window.
Photograph from inside a bakery. Pasteries on display.
Melbourne till fots, inte i bil

Marcus Dessewffy är projektledare för den grupp som arbetar med att implementera principerna för tjugominutersstadsdelen i hela Melbourne. Och för Marcus och de andra är det viktigaste för att skapa hållbara och trivsamma bostadsområden att kunna gå till fots.

"För oss är det centrala med tjugominutersstadsdelen möjligheten att röra sig till fots, att kunna uträtta de flesta av sina vardagsärenden inom gångavstånd från hemmet. Detta omfattar tillgång till såväl snabbköp som mataffärer, caféer, parker, bibliotek och skolor", förklarar han.

Varför just tjugo minuter kan du undra? Jo, enligt forskningen är detta den genomsnittliga tid som människor är villiga att promenera för att uträtta sina ärenden. Tjugominutersgränsen räknas tur och retur från hemmet till ett av serviceställena och tillbaka. I meter räknat motsvarar detta en promenad på omkring 800 meter i vardera riktning.

Att ha det mesta som behövs inom gångavstånd är inte bara bra för den sociala interaktionen och ett trivsammare samhälle. Det är dessutom utsläppsfritt. Eftersom teorin utvecklades som ett alternativ till ett bilcentrerat samhälle är minskat bilberoende ofta det som lyfts fram som en av de stora fördelarna med detta stadsplaneringskoncept.

Enligt Marcus är ny teknologi som elbilar och självkörande fordon lovande för att minska utsläppen, men de kan leda till att ohållbara samhällsmönster som stadsutglesning och kontinuerligt behov av mer bilvägar förstärks. Därför understryker han att "vi inte kan lita på att ny teknik kommer att lösa alla våra problem med tillväxt och hållbarhet, utan vi behöver blandad markanvändning och en stadsmiljö som prioriterar gångtrafik."

A street view photograph from Melbourne.
Utmaningen

Projektet är inte helt problemfritt. Geografiskt är Melbourne en enorm stad med stor befolkning som täcker ett område på nästan 10 000 km2. Just nu varierar det kraftigt mellan olika stadsdelar hur gångvänliga de är, beroende på typen av område (bostäder, affärsdistrikt, industriområde osv.) och hur gatorna binder samman dem.

De centrala delarna av staden uppfyller i stort sett tjugominutersregeln, med en högre bostadstäthet inom gångavstånd till nödvändigheter, medan de mellanliggande och yttre delarna av Melbourne har lägre densitet och är mer bilberoende.

Sen har vi det faktum att Melbourne är en redan etablerad stad med infrastruktur, vägar och industriområden på plats. Det är en stor utmaning att omvandla etablerade områden, förklarar Marcus, men vår grupp arbetar för att stödja lokala stadsdelar som inte fått tillräckliga investeringar, för att skapa bättre kommunikationer med omgivande områden.

Trots utmaningarna är Marcus hoppfull om projektet. Till 2050 ser han framför sig ett Melbourne som är en "verkligt polycentrisk stad, fylld med olika oberoende och levande grannskap där du kan välja att bo och arbeta i närheten, men där det också är enkelt att röra sig till andra områden i staden."

2050 närmar sig

År 2050 kanske känns som långt borta, men storskaliga förändringar tar tid. Därför är det viktigt att städerna börjar framtidssäkra sina urbana miljöer så snart som möjligt.

Enligt en nylig FN-rapport kommer två av tre människor att bo i städer eller stadsområden 2050, vilket ytterligare understryker behovet av hållbar stadsutveckling.

Hållbarhetspolicyer brukar diskuteras och beslutas på internationell och nationell nivå, men forskningen antyder att det är regionala aktörer som kommer att bli avgörande för att driva på den hållbara utvecklingen av städer.

Antonio Bento, professor i Public Policy and Economics vid University of Southern California (USC), förklarar på USC:s webbplats att "om städerna blir den enhet där vi genomför våra klimatpolicyer kommer vi att få heltäckande klimatlagstiftning även utan nationellt styre."

Det är tydligt att det inte är ett enmansjobb att skapa en hållbar framtid. Vi har en situation där all hjälp behövs. Från att främja miljövänliga företag och naturnära vanor till att uppmuntra samarbete över branschgränserna och sporra till innovationer, allt finns med i planen. Planen för en bättre framtid.

01/04

Relaterat

Tanja Sotka approaching her Polestar 2.

Beyond the Road: Tanja Sotka

Välkommen till tredje avsnittet av vår artikelserie Beyond the Road, där vi träffar Polestar-ägare från hela världen och tar del av deras berättelser. I det här avsnittet besöker vi mäklaren Tanja Sotka i finska Lappland, vars rofyllda natur ger henne både lugn och mening.